Mina mest engagerade projekt handlar om att lösa vårdkrisen och minska våldet i nära relationer. För mig har dessa en tydlig gemensam nämnare: vi har mycket kunskap om problemen, men vi måste bli bättre på att omsätta kunskap till handling. Mitt arbete med vårdkrisen syftar till att skapa en tydligare struktur för kvalitet, förbättring och innovation. Tillsammans med Qalinle Dayib har jag tagit fram ett förslag om en nationell handlingskedja: Mät. Förbättra. Frigör. Sprid.

Från vårdkris till förbättring – bygg en vård som utvecklas, förändrar och sprider det som fungerar

Min utgångspunkt är enkel: vårdkrisen går inte att lösa enbart genom att köpa mer vård eller kräva att personalen springer fortare. Vi måste förändra systemen som skapar köer, kvalitetsbrister och en pressad arbetsmiljö.

Sverige har inte brist på kunskap om vårdens problem. Vi mäter väntetider, patientsäkerhet, vårdresultat och patienternas erfarenheter. Vi har kvalitetsregister, myndighetstillsyn och omfattande statistik. Ändå är steget från ”vi vet att något är fel” till ”nu förändrar vi det” ofta för långt.

Det syns också i myndigheternas uppföljning. IVO nationella tillsyn fann brister i det systematiska kvalitets- och patientsäkerhetsarbetet hos 42 av 43 granskade vårdgivare. Samtidigt väntade 27 procent av patienterna i april 2026 längre än vårdgarantins 90 dagar på operation eller annan åtgärd inom den specialiserade vården. Situationen har förbättrats jämfört med 2023, men problemet är fortfarande betydande.

Vi vill därför skapa en nationell handlingskedja för vårdens förbättring: Mät. Förbättra. Frigör. Sprid.

Det handlar inte om att staten ska ta över den dagliga driften av sjukvården. Regionerna ska fortsatt ansvara för vården. Men när allvarliga problem blir synliga ska det inte längre vara möjligt att låta dem ligga kvar i en rapport eller ett kvalitetsregister utan tydligt ansvar för vad som händer därefter.

1. Mät – gör vårdens kvalitet synlig

Första steget är att göra kvaliteten begriplig och användbar. Sverige har redan stora mängder data. Problemet är därför inte i första hand att vi behöver ytterligare ett register. Jag vill i stället införa en nationellt jämförbar kvalitetsdeklaration för offentligt finansierad vård. Den ska automatiskt hämta ett begränsat antal relevanta uppgifter ur system som redan finns och exempelvis visa patientresultat, väntetider, kontinuitet, patientsäkerhet, arbetsmiljö och patienternas erfarenheter.

Registrera en gång – använd informationen flera gånger.

Ingen sjuksköterska, läkare eller annan vårdpersonal ska behöva lägga ytterligare arbetstid på att mata in samma information i ett nytt administrativt system. Det är också grundprincipen i mitt ursprungliga förslag. När en indikator visar ett allvarligt eller återkommande problem ska systemet därför automatiskt gå vidare till nästa steg.

2. Förbättra – varje allvarlig brist ska få en ansvarig

Det är här jag vill åstadkomma den verkliga förändringen. IVO resultat visar att det finns ett betydande glapp mellan regelverket och hur kvalitetsarbetet fungerar i praktiken. Därför vill jag införa en tydlig förbättringsplikt när allvarliga eller återkommande brister identifieras. Det ska finnas svar på fyra frågor:

Vad är problemet?
Vad ska förändras?
Vem ansvarar?
När ska resultatet följas upp?

För regionernas egen vård ska ansvarig politisk nämnd besluta om en offentlig och tidsatt förbättringsplan och samtidigt säkerställa att verksamheten har resurser, mandat och ledningsstöd för att genomföra den.

För privata eller idéburna vårdgivare med offentlig finansiering ska samma princip gälla genom avtalen. Vårdgivaren ska ta fram förbättringsplanen, regionen ska följa upp den och avtalsrättsliga konsekvenser ska kunna användas när överenskomna kvalitetskrav inte uppfylls. Detta ligger i linje med den ansvarsfördelning jag redan föreslagit.

IVO ska däremot fortsätta vara en oberoende tillsynsmyndighet. IVO ska granska och ingripa när lagkraven inte uppfylls – inte bli konsult eller projektledare åt regionerna.

3. Frigör – ge vårdpersonalen tid att förbättra vården

En av vårdens största outnyttjade resurser finns redan inne på våra sjukhus och vårdcentraler: medarbetarnas kunskap.

Den sjuksköterska som varje dag ser att samma läkemedelsproblem uppstår vet ofta var processen brister. Undersköterskan ser vilka arbetsmoment som skapar onödiga väntetider. Läkaren ser vilka undersökningar som beställs utan att förändra behandlingen. Fysioterapeuten eller arbetsterapeuten kan se patienter som skulle kunna få snabbare hjälp genom ett annat arbetssätt. Men kunskap leder inte automatiskt till förändring. Därför vill jag införa skyddad förbättringstid som en del av vårdens ordinarie uppdrag. Personal ska kunna analysera resultat, kartlägga ett problem, testa ett nytt arbetssätt och följa upp om förändringen faktiskt blev bättre. Det är kärnan i mitt ursprungliga förslag. Det ska inte betyda fler möten eller mer administration. Tvärtom ska förbättringstiden användas för att ta bort arbete som inte skapar värde.

Frågan är inte bara hur vi får fler människor att arbeta i vården. Vi måste också fråga vad vi använder deras arbetstid till.

4. Använd rätt kompetens till rätt uppgift

Vi kommer inte kunna bemanna framtidens sjukvård genom att utgå från att dagens arbetssätt ska vara oförändrade. Socialstyrelsen har pekat på stora regionala skillnader i tillgång till vårdpersonal och konstaterat att framtida vårdbehov kan vara svåra att möta med dagens arbetssätt. SKR beskriver på motsvarande sätt hur uppgiftsväxling, förändrade roller och nya teamsammansättningar kan användas för att öka kvalitet och effektivitet. Därför ska varje större förbättringsplan också innehålla en kompetensanalys.

Vilka arbetsuppgifter måste utföras av läkare?

Vilka måste utföras av sjuksköterskor?

Vilka kan göras av undersköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, farmaceuter, medicinska sekreterare eller andra professioner?

Vilka uppgifter kan automatiseras?

Och vilka uppgifter borde vi helt sluta göra?

Det betyder inte att professionernas kompetens ska urholkas. Det betyder tvärtom att högspecialiserad kompetens ska användas där den gör störst nytta för patienten.

5. Använd hela Sveriges vårdkapacitet – men lös också orsaken till köerna

När en patient väntat för länge spelar det liten roll för patienten om den lediga operationskapaciteten finns i Malmö, Göteborg, Umeå eller hos en privat vårdgivare.

Nationell vårdförmedling innebär redan att patienter kan erbjudas vård hos en annan offentlig eller privat vårdgivare med kortare väntetider, oavsett var i landet vårdgivaren finns. Regeringen har dessutom tillsatt en utredning som ska analysera hur staten genom nationell upphandling av specialiserad vård i privat regi bättre kan använda tillgänglig kapacitet. Utredningen ska redovisas senast den 14 juni 2027.

Jag välkomnar att ledig kapacitet används.

Men här kommer en avgörande skillnad i mitt förslag:

Vårdförmedling ska vara en säkerhetsventil – inte en ersättning för förbättringsarbete.

Om en klinik år efter år producerar en lång kö räcker det inte att varje år köpa bort delar av kön. Då måste vi också fråga varför kön uppstår.

Det är därför min handlingskedja kompletterar nationell vårdförmedling:

kapa den akuta kön – men reparera samtidigt systemet som skapade den.

7. Från pilot till praktik – sluta begrava fungerande innovationer

Den andra stora delen av min vårdpolitik handlar om innovation. Sverige är bra på att starta projekt. Vi behöver bli bättre på att införa det som faktiskt fungerar i ordinarie verksamhet. Projektet Siish – Snabbare implementering av innovation i svensk hälso- och sjukvård – samlade landets sju universitetssjukhusregioner för att utveckla bättre vägar för implementering. Projektet avslutades 2025 och har bland annat utvecklat verktyg för nytto- och genomförandekalkyler. Detta visar samtidigt varför nästa steg behövs. Innovation får inte vara beroende av att det råkar finnas projektpengar och särskilt engagerade personer.

Jag vill därför skapa en permanent implementeringsväg från pilot till ordinarie vård.

Alla större innovationsprojekt ska redan från start ha:

ett definierat patientproblem,

ett tydligt mått på patientnytta,

en plan för arbetsmiljö och kompetens,

en ekonomisk analys,

juridiska och tekniska förutsättningar,

samt en plan för vad som händer efter piloten.

Efter en bestämd tid ska ett beslut vara obligatoriskt:

Inför. Utveckla vidare. Eller avsluta.

Ingen pilot ska kunna leva år efter år utan beslut.

När en innovation visar tydlig patientnytta ska den inte heller behöva uppfinnas på nytt i 21 regioner. Då ska andra verksamheter kunna få ett färdigt implementeringspaket med metod, utbildning, juridiska lösningar, tekniska krav, upphandlingsstöd och erfarenheter från införandet.

Det är precis den princip jag formulerat som ”från pilot till praktik”.

8. Patienten ska vara med och avgöra vilka problem vi löser

Innovation får inte börja med frågan:

”Vi har den här tekniken – vad skulle vården kunna använda den till?” Den ska börja med: ”Vilket problem för patienten behöver vi lösa först?”

Därför vill jag, precis som i min motion om en innovationsstrategi för Region Skåne, ge patientperspektivet en tydligare roll och involvera patientnämnden i arbetet. Patientnämndernas erfarenheter kan tillsammans med patientrapporterade mått och annan kvalitetsdata hjälpa oss att identifiera återkommande systemproblem. Om hundratals patienter beskriver samma problem ska det inte bara resultera i hundratals individuella svar. Det ska kunna bli startpunkten för ett förbättringsarbete.

9. Finansiera förbättring – inte bara produktion

För det första ska skyddad förbättringstid finansieras inom vårdgivarnas ordinarie ersättning och ses som en del av kvalitets- och arbetsmiljöarbetet. Regionerna ska alltså långsiktigt bära kostnaden för sin egen förbättringsförmåga.

För det andra bör staten under en införandeperiod kunna medfinansiera uppbyggnaden av gemensam datainfrastruktur, förbättringskompetens och implementeringsstöd. Det ska vara tidsbegränsade omställningsmedel, inte ett permanent statligt övertagande av regionernas finansieringsansvar.

För det tredje vill jag skapa en nationell modell för medfinansiering av spridning. När en innovation redan har visat tydlig patientnytta ska verksamheter som inför den kunna få stöd för själva övergången – exempelvis utbildning, integration, förändrade processer eller teknisk anpassning.

Det finns ett viktigt ekonomiskt skäl. Erfarenheterna från Siish visar att investeringar kan vara svåra för en verksamhet att prioritera när kostnaden kommer i dag medan vinsten uppstår senare, eller när en verksamhet står för investeringen men en annan verksamhet får besparingen.

Därför behöver vi börja tänka mer i systemnytta än stuprörsekonomi.

Jag vill däremot inte sätta ett godtyckligt miljardbelopp innan staten och regionerna har kostnadsberäknat uppdraget. Precis som med mitt förslag om polisens arbete mot våld i nära relationer ska principen vara: uppdrag först – kostnadsberäkning därefter – finansiering som motsvarar uppdraget.

10. Följ resultatet – inte antalet projekt

Slutligen måste staten och regionerna bli bättre på att fråga om reformer faktiskt fungerade. Jag vill därför flytta fokus från aktivitetsmått till resultatmått. Det viktiga är inte hur många innovationsprojekt en region har startat. Det viktiga är om patienterna fick bättre vård.

När en verksamhet inte förbättras trots en beslutad plan ska konsekvenserna bli tydliga. I en offentlig verksamhet kan det handla om förstärkt ledningsstöd, förändrad styrning, omfördelade resurser eller i sista hand en organisatorisk förändring. För en upphandlad verksamhet ska regionen kunna använda de sanktioner som följer av avtalet.

Ett systemskifte: från vårdkö till förbättringskedja

Det är detta som är kärnan i min vårdpolitik.

Jag tror inte att vårdkrisen har en enda orsak och därför tror jag inte heller att den har en enda lösning.

Vi behöver utbilda, rekrytera och behålla personal.

Vi behöver använda den kapacitet som finns i hela landet.

Men vi behöver samtidigt förändra arbetssätt, ta bort vård med liten patientnytta, använda professionernas kompetens bättre och se till att innovationer som fungerar faktiskt når patienterna.

Framför allt behöver vi skapa en organisation som lär av sina resultat och kan förändra sig själv.

Därför vill jag bygga en tydlig ansvarskedja:

Vårdens resultat ska bli synliga.
Konstaterade brister ska få en ansvarig.
Personalen ska få mandat och tid att förbättra.
Arbete utan patientnytta ska tas bort.
Kompetensen ska användas där den gör störst nytta.
Ledig kapacitet i hela Sverige ska användas.
Innovationer ska utvärderas.
Det som fungerar ska införas och spridas.
Och resultatet ska följas upp.

Det är vad jag menar med:

Mät. Förbättra. Frigör. Sprid.

Regeringen frågar just nu hur Sverige bättre ska kunna köpa och förmedla vård för att använda den kapacitet som redan finns.

Jag vill lägga till nästa fråga:

Hur ser vi till att vården samtidigt blir bättre på att förbättra sig själv?

För om vi bara köper mer vård utan att förändra de arbetssätt som skapar köer, bristande kontinuitet och en pressad arbetsmiljö riskerar vi att göra mer av samma sak.

Målet måste vara större än att administrera vårdkrisen.

Målet måste vara att bygga en vård som systematiskt upptäcker sina problem, löser dem och sprider det som fungerar.

Min andra stora hjärtefråga är våld i nära relationer. Alltför ofta läggs ansvaret på den våldsutsatta, som förväntas lämna, skydda sig, anmäla och sedan bygga upp sitt liv igen. Min utgångspunkt är att ansvaret måste börja hos den som utövar våldet. Läsaren ska kunna sätta sig in i dessa stora projekt på djupet och kunna bidra med sin syn och sin kompetens.

Minska våldet i nära relationer

- från den utsattas ansvar till samhällets ansvarskedja

Min utgångspunkt är enkel: den som utsätts för våld ska inte samtidigt behöva vara projektledare för sin egen säkerhet, sin vård, sin polisanmälan och sin rättsprocess.

I dag finns många delar av stödet redan – sjukvård, socialtjänst, polis, åklagare, kriminalvård och stödverksamheter – men de behöver fungera som en sammanhängande kedja. Socialstyrelsen konstaterar också att möjligheterna att upptäcka våld, ge rätt stöd och förebygga fortsatt våld ökar när vård, socialtjänst och polis arbetar tillsammans.

Jag vill därför skapa en nationell våldskedja, från den första misstanken om våld till dess att risken för fortsatt våld och eftervåld har minskat.

1. Upptäck våldet tidigare – vården och skolan ska vara en dörr in. När en person söker vård med skador, återkommande psykisk ohälsa, långvarig smärta, upprepade sjukskrivningar eller andra tecken som kan vara förenliga med våldsutsatthet ska personalen ha kunskap, rutiner och mandat att fråga om våld. 
2. Säkra bevisningen redan vid första vårdkontakten. Här finns en av de viktigaste luckorna. Åklagarmyndighetens aktuella vägledning understryker att den bästa bevisningen ofta finns i det akuta skedet och att utredningsåtgärder som missas tidigt kan vara svåra eller omöjliga att genomföra senare. Därför vill jag införa en nationell standard för skadedokumentation, som går ut på att dokumentera alla skador oavsett uppkomst: strukturerad beskrivning av skador, patientens egen berättelse, fotografisk dokumentation när det är lämpligt, tidpunkt och relevanta medicinska fynd. Vid misstanke om strypvåld är detta särskilt viktigt eftersom allvarliga skador kan förekomma trots få synliga tecken och vissa fynd snabbt kan försvinna.
3. Polisen ska ta över ansvaret för beviskedjan. Den utsatta ska inte skickas hem med uppgiften att själv samla skärmdumpar, fotografera blåmärken, leta fram gamla meddelanden och försöka förstå vilken dokumentation som behövs. Polisen ska tidigt upprätta en bevissäkringsplan. Den ska omfatta exempelvis skadedokumentation, brottsplats, digital kommunikation, vittnen, tidigare polisanmälningar, vårddokumentation och andra relevanta spår. Åklagarmyndighetens vägledning pekar särskilt på betydelsen av dokumentation av brottsplats och skador. Originalfiler, metadata och överföringar ska hanteras så att bevisvärdet bevaras. Det är särskilt viktigt när bilder och annan digital bevisning kan manipuleras.
4. Vård och polis ska samverka och kopplas ihop rättssäkert.  Mitt förslag är  gemensamma nationella juridiska rutiner så att personal vet när samtycke krävs, när information får lämnas och hur den ska överföras säkert. Rättsintyg och journaluppgifter kan redan ha stor betydelse som stödbevisning.
5. Skydda den utsatta samtidigt som utredningen pågår. Bevisning och säkerhet får inte bli två olika processer. När polisen identifierar förhöjd risk ska en parallell skyddsplan starta tillsammans med socialtjänsten. Den kan omfatta kontaktförbud, larm, skyddat boende och andra säkerhetsåtgärder. 
6. Ge den utsatta en sammanhållen stödplan. Den ska inte upphöra när polisanmälan är gjord. En utsedd samordnare ska kunna hjälpa till att knyta samman sjukvård, traumabehandling, tandvård, socialtjänst, ekonomiskt stöd, arbetslivsinriktad rehabilitering, skydd och stöd till barn. I dag finns risken att samma person måste berätta sin historia på nytt för varje myndighet och själv hålla ihop alla kontakter. Min modell bygger på motsatsen: en väg in och ett samordnat stöd utifrån personens behov.
7. Bygg samtidigt en separat kedja runt våldsutövaren. Att flytta ansvaret till förövaren betyder inte bara straff. Det betyder också krav på förändring. Därför ska en våldsutövare tidigt kunna erbjudas eller hänvisas till strukturerad riskbedömning och förändringsarbete, med behandling av våldsbeteende och vid behov parallella insatser för exempelvis missbruk eller annan problematik. Stödet till förövaren får dock aldrig ske på bekostnad av den utsattas säkerhet. 
8. Eftervåldet ska vara en del av ärendet – inte ett nytt ärende varje gång. Separation eller dom innebär inte automatiskt att våldet upphör. Eftervåld kan bestå av hot, förföljelse, digital kontroll, ekonomiska angrepp, trakasserier eller att barn används för fortsatt kontroll. Därför bör riskbedömningen uppdateras när den misstänkte släpps, när ett kontaktförbud förändras, inför permission eller frigivning och när nya incidenter inträffar. Jag vill bygga vidare på detta till ett sammanhållet eftervåldsskydd, där varje ny händelse kopplas till den tidigare våldshistoriken och riskbilden.

Ett permanent och finansierat polisuppdrag

En sådan reform får inte bli ännu ett uppdrag där staten säger åt polisen att ”prioritera” frågan inom befintliga resurser. Jag vill därför att Polismyndigheten får ett permanent, särskilt finansierat uppdrag för brott i nära relationer, med en egen anslagspost och tydlig återrapportering till regeringen.

Pengarna ska finansiera specialistutredare, initial bevissäkring, digital forensik, hot- och riskbedömningar, samordning med vård och socialtjänst, utbildning samt uppföljning av personer med hög risk för återfall och eftervåld. Polisens egna granskningar har tidigare pekat på att brott mot särskilt utsatta brottsoffer innebär särskilda bevissvårigheter och kräver enhetliga arbetsmetoder. Åklagarmyndighetens aktuella vägledning visar samtidigt hur avgörande de första utredningsåtgärderna kan vara.

Uppdraget ska därför följas upp på sådant som faktiskt betyder något: hur snabbt bevissäkring påbörjas, hur ofta riskbedömning genomförs, om rättsintyg och digital bevisning säkras, handläggningstider, överträdelser av kontaktförbud, återfall och hur många ärenden som kan lämnas vidare till åklagare.

Jag vill inte sätta ett godtyckligt miljardbelopp innan Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Rättsmedicinalverket har kostnadsberäknat kapacitetsbehovet. Men finansieringen ska vara öronmärkt, flerårig och dimensionerad efter uppdraget – inte tas från den vanliga lokalpolisverksamheten.

Ett systemskifte: från ”Varför lämnar offret inte?” till ”Hur stoppar vi förövaren?”

Det är detta som är kärnan i min politik. I dag lägger samhället fortfarande ett stort praktiskt ansvar på den utsatta. Hon eller han ska lämna, dokumentera, anmäla, ordna boende, skydda barnen, söka behandling och försöka återhämta sig ekonomiskt. Samtidigt kan den som orsakat våldet fortsätta dominera både den utsattas och myndigheternas arbete.

Jag vill vända på den ordningen.

Vården ska upptäcka.
Polisen ska säkra bevisningen.
Åklagaren ska driva rättsprocessen.
Socialtjänsten och vården ska bära stödinsatserna.
Samhället ska skydda mot eftervåld.
Våldsutövaren ska mötas av både konsekvenser och krav på förändring.

Den våldsutsatta ska framför allt få möjlighet att göra det som ingen myndighet kan göra åt henne eller honom: läka, återfå sin frihet och bygga upp sitt liv igen.

Det är vad jag menar med att flytta ansvaret från den utsatta till den som utövar våldet.

Våld är inte en naturkatastrof. Våld har en avsändare. Då måste också samhällets insatser riktas mot att stoppa avsändaren – inte begränsa den som utsätts.